Fruit dreams.

Sitter och tittar i en engelsk trädkatalog. Skön layout och bra upplägg. Här kan man beställa fruktträd, bärbuskar och prydnadsträd av alla de slag. Dessutom kan man, vilket jag är mest intresserad av, köpa ympris.

Nedan följer några exempel på riktigt gamla sorter i deras katalog. Tänk att vi håller dessa gamla sorter vid liv efter så många år. Det är en speciell känsla att ympa från så gamla moderträd.

Äpplen

Ashmead's Kernel från 1700.

Blenheim Orange från 1740.

Court Pendu Plat från 1613.

Devonshire Quarrende från 1676.

Heredfordshire Redstreak från 1600-talet.

Lemon Pippin från 1700.

Pitmaston Pine Apple från 1785.

Aprikos

Early Moorpark från 1700-talet.

Krikon

Shropshire Prune från 1600-talet

Mirabelle

de Nancy från 1500-talet.

Päron

Catillac från 1665.

Doyenné d´Été från 1700.

Glou Morceau från 1750.

Jargonelle från 1629.

Thorn från 1670.

Om jag hade platsen skulle jag beställa alla ovanstående och mer därtill och göra en historisk fruktträdgård.

Ymponerande

Hundraåriga anor.

I andra halvan av februari är det dags för ympning av ris från diverse fruktträd i grundstammar. Med farfars gamla ympkniv från tidigt 1900-tal och modern ymptejp och vax är det en av mina personliga höjdpunkter på året. Förra året blev det också en hel del inympningar av ytterligare sorter i äldre äppleträd.

Detta året önskar man starkväxande grundstammar för sina äpplen, av riktigt gamla sorter. Det är faktiskt så att alla årets äpplesorter skall ympas i Malus A2.

Päronsorterna kommer jag att ympa i Pyrus communis 'Kirchensaller'.

Beställda äpplesorter

Hampus är en sort som Michael Ehrenborgh tog hem till Hovdala slott från Frankrike eller Holland under 1700-talet.

Filippa, av Filippa Johannsen i Danmark som sådde ursprungsträdet 1880.

Ingrid Marie, är från tidigt 1900-tal och härstammar från Fyn i Danmark.

Katja, är resultatet av en korsning i England mellan James Grieve och Worcester Parmän.

Cox Orange, av den engelska bryggaren Cox som hade sått kärnor efter Ribston 1825.

Säfstaholm. Originalträdet på Säfstaholm slott från 1830-talet är fridlyst och lever fortfarande.

Rubinola, min egen favorit. Kommer från Tjeckien och har mest C-vitamin av alla äpplesorter.

Beställda päronsorter

Holländskt Fikonpäron är en av de äldsta sorterna i Sverige. Tros komma från Holland och är från 1700- eller kanske t o m 1600-talet.

Alexander Lukas, moderplantan hittades i en skog i Frankrike ca 1870 av Alexandre Lucas.

Clara Frijs, från Danmark kring 1850 med namn efter hovjägmästare Carlsens hustru.

Doyenné du comice har blivit framröstat som världens godaste päron. Mognar dock en tag efter den skördats. Från frösådd av föreningen Comice horticole d'Angers som bar frukt 1849.

Beskrivningarna kan bli hur långa som helst, men skrev bara en kort text om varje sort. Den mesta informationen är hämtad från Carl G Dahls härliga böcker från 1943, Pomologi I och II. Illustrationerna är så levande att man nästan tror att man kan smaka av frukterna!

My friend Mulch.

När vi besökte The Manor House och blev guidade av Mary Payne fick vi reda på att mulch är trädgårdsmästarens bästa vän. Mary berättade att hon först avlägsnade allt ogräs, bearbetade och tillförde näringsämnen till jorden och planterade sina växter.

Och, nu kommer det bästa: täckte all barjord med drygt 10 cm flis.

Mulchen gör att jorden håller fukt och främjar de små nyttodjuren, ogräs har svårt att etablera sig = i princip ingen ogräsrensning.

I egenskap av svenskutbildade trädgårdsmästare ställde någon den relevanta frågan: - Men då växer det väl sämre eftersom flis är en kvävetjuv? Vi har nämligen blivit lärda på skolan att flis som marktäckare tar av kvävet som växterna behöver.

Mary Payne i sin klassiska pose.

Mary svarade: - Nej, det gör det inte. Det är inte första gången jag får den frågan från er svenskar. Mary förklarade att så länge mulchen bara låg på ytan och inte grävdes ner så är det absolut ingen kvävetjuv. Vem lär er sådant?

Utbildningar brukar bygga på färdigt material, med risk för att innehållet är förlegat. Ett nytt grep vore att, istället för att tillhandahålla svaren, tillhandahålla frågorna. Att varje år uppdatera frågeställningarna och låta eleverna ta fram svaren. Dels får man fram de senaste rönen, dels blir man tvungen att redovisa källorna och samtidigt görs en bedömning av relevansen. En nyttig övning för alla inblandade.

En klassisk win win situation! =)

Mary Payne har studerat hortikultur på The Cambridge University Botanic Garden. Hon undervisade på The University of Bath under 10 år och har erhållit Master of Horticulture på RHS, där hon blev utsedd som bästa elev. Mary Payne har också röstats fram som en av världens tio bästa trädgårdsdesigners.

Minskat rotavdrag...

Att träd ska planteras på minst samma djup, helst en aning högre är välbekant för de flesta, men hur uppbindningen påverkar trädets utveckling verkar mindre känt.

Man kan binda upp träd för att skapa en viss form på stam och krona, men oftast säger man att det är för att hindra trädet från att falla omkull. Detta är visserligen en anledning. Men en annan viktig anledning är att tillåta rötterna att utvecklas optimalt.

Bra rotutveckling är A och O för ett träds etablering och hälsa. När vinden tar tag i trädet och rotklumpen rör sig slits de späda rotspetsarna av. Nya måste bildas, med minskat rotomfång och ett svagare jordfäste som resultat. Dessutom är det ju bara i rotspetsarna som trädet kan ta upp näring.

Bind upp på max 60 cm höjd!

Stammens rörelse påverkar rotuvecklingen positivt, och det är därför som man inte bör binda upp stammen över 60 cm höjd. Beroende på läget kan det vara befogat med mer än en uppbindningsriktning. Stammen blir också starkare om den röra sig fritt under tillväxt, vilket medför mindre risk för att den bryts under sin livstid.

För att inte störa rötterna och få stabila stolpar kan man med fördel slå ner dom utanför rotklumpen i ca 45° vinkel. Uppbindningen tas normalt bort efter 2-3 år.

Fördelen med sadelgjord, som jag använder som uppbindningsmaterial, är att den försvagas och går sönder om man skulle glömma bort att avlägsna den.

Så här har jag förankrat min, vid planteringstillfället, över 4 meter höga Betula pendula 'Splendor White'.

(Eftersom mina grannar är allergiska mot björkpollen och inte ville att vi skulle plantera en björk har jag valt en sort som inte blommar.)

Fyrkantiga funderingar...

Vi bor andra året i vårt nybyggda hus i ett helt nytt område i Viken. Det gläder mig att man numera är väldigt måna om att tillföra gröna värden i form av gräs, buskar och genom att plantera många och stora träd.

Det som förvånar mig är att vi generellt i detta land fortfarande arbetar på i gamla hjulspår. Som att gräva runda planteringsgropar. På plantskolan är vi noga med att kontrollera att rötterna ser bra ut och det inte blivit rotsnurr.

Vad gör vi när vi ska plantera? Gräver ett runt hål med risk för just rotsnurr. Eftersom jorden runt planteringsgropen normalt är hårdare än den nya planteringsjorden så blir effekten densamma som i krukan.

Självklart skall man gräva kantiga planteringsgropar!

Enklast är en fyrkant. Det som händer är att rötterna söker sig in i hörnen. När det tar stopp tvingas de att söka sig vidare ut i den nya jorden och rotsnurr uteblir. Resultat: Trädet får en bra etablering och risken att falla omkull i högre ålder minskar.